Jag lyssnade på Träningspodden med Jessica och Lofsan härom dagen. Som en motvikt till Jessicas yogavurm berättar Lovisa om sin upplevelse av yoga-communityn. Hon menar att yogisar är de inom träningsvärlden som är snabbast på att peka ut vad som är rätt och fel på ett dömande sätt och att man därigenom kan känna sig exkluderad från yoga-communityn. Och den dömande attityden låter ju inte så yogisk kan man tycka.

Jag har hållit på med yoga i tio år och hunnit studera för flera olika lärare och träffat många yogautövare från olika skolor och traditioner. Och jag kan delvis känna igen mig i Lovisas beskrivning. För visst finns det många - både utövare och yogalärare - som har en stark åsikt om rätt och fel. Och som också gärna uttrycker detta på ett nedlåtande sätt. För att göra det hela mer komplicerat så kan vad som är rätt och fel inom yoga ofta skilja sig åt beroende på vilken tradition eller lärare du studerar för.

Vid ett tillfälle blev jag korrigerad av en lärare när jag värmde upp. Hon tyckte det såg så lustigt ut när jag hoppade runt och lät mig veta att”- There is no such thing as a lunge in Iyengaryoga”, ok då vet jag. Några år senare var jag på en workshop med en annan yogalärare där vi gjorde djupa utfallsteg hela dagen. Många gånger har jag också fått höra från lärare saker som att ”Alla som inte gör som jag säger gör fel och skadar sig förr eller senare”. Jag vill påpeka att dessa uttalanden kommer från mycket duktiga och kompetenta yogalärare men som ändå på något vis är en del av en svartvit och auktoritär kultur.

Den fysiska formen av yoga som många praktiserar idag kom till väst på 60-70 talet. Det var huvudsakligen män från Indien som kom till USA och Europa och undervisade sin metod. Dessa lärare kunde vara auktoritära och undervisade så som de själva blivit undervisade.

Jag har hört historier om yogalärare som både skriker åt sina elever och slår dem. Lärare som är extremt kunniga och delar med sig av mycket kunskap. Men givetvis är det svårt för de flesta att acceptera sådana undervisningsmetoder idag.  De flesta av dessa yogalärare växte upp i Indien i början av 1900-talet och i ärlighetens namn var nog inte svenska skolor särskilt mycket bättre vid den här tiden.

Tack och lov har det skett många förändringar med pedagogiken sedan dess - vilket måste ses som positivt. Dock verkar det som att en del av den här traditionen har hängt sig kvar bland vissa utövare och lärare inom yoga.

Precis som Lovisa säger i Träningspodden så går det sällan att generalisera och säga exakt vad som är rätt och fel för alla människor. Vad som är korrekt i en övning varierar beroende på person och situation. En duktig lärare strävar efter att se detta och anpassa undervisningen efter individen eller gruppen. Att vara tvärsäker, dömande och kategorisk är ofta ett tecken på osäkerhet och okunskap. Acceptera inte att bli dåligt behandlad eller kränkt av din yogalärare. Konfrontera hen om du vågar - eller byt lärare. Det finns gott om kompetenta yogalärare som inte undervisar genom att skapa rädsla hos sina elever. Se till att hitta en sådan!

Och så en sista kommentar. Jag ser ibland hur yogautövare läxar upp varandra i sociala medier och kommer med ”goda” råd eller korrigeringar i kommentarsfälten på instagram och bloggar. Man ska ha i åtanke att även om man menar väl är det faktiskt inte alltid som människor vill bli korrigerade. Även om du försöker vara konstruktiv kan oombedd kritik kännas som ett mästrande och något som bidrar till en negativ bild av yogan. Likt den Lovisa ger uttryck för. Och detta helt i onödan. För yoga är så mycket mer än så. Kom ihåg att det finns många sätt att flå en katt.

Comment